Livet hjälper mig

Efter visionens ankomst i min hjärna börjar jag leta rätt lokal. Frågar vänner, bekanta, killen som servar kaffemaskinen på jobbet, kastar krokar åt alla håll och efter två veckor kommer tipset från en underbar vän. -Har du kollat gamla Gävle Galvan?

Jag googlar och inser att jag inte behöver leta längre. Jag slänger mig i bilen, åker dit, glider lite snyggt in mellan de öppna grindarna och ler lite åt alla skyltar som säger Obehöriga äga ej tillträde. Allt verkar öde till en början, sen ser jag några bilar parkerade vid en plåtdörr. Jag parkerar, rättar till klänningen, känner hur mina skyddsänglar tittar trötta på varandra medan de kavlar upp sina ärmar och undrar vad som komma skall.. Jag kliver in i en stor, mörk lokal. Drar in damm, svetsrök och doften av arbetande män i näsan. Det flyger gnistor från flera ställen i den mörka lokalen, jag ser inte en enda människa och tar några steg in i på betonggolvet när mina ögon faller på en svetshjälm som plötsligt dykt upp bakom en stor klump med plåt. En grov hand fäller upp kåpan, en förvirrad man tittar undrande på mig samtidigt som ytterligare en man med kåpan i pannan kommer gående mot mig. DSC_0627

Jag undrar lite lätt om det är möjligt att hyra en lokal till en utställning. Han skrattar lite och viftar mig vidare till en gul villa längst ner i området. Jag och änglarna drar vidare, solen skiner, måsar skränar, mitt hår blåser åt alla håll samtidigt. Parkerar vid den gula kontorsvillan, kliver ur och ringer på. Den man jag behöver tala med finns där. Han är fantastiskt positiv och härlig, vi går och tittar i de tomma, gamla, enorma lokalerna och hittar tillslut den perfekta platsen ”Norra Skeppet”!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s